Laholm utan gränser
Jag heter Ahmed, är 19 år gammal, kommer från Palestina och har bott i Sverige i 2 och ett halvt år.
För nästan 3 år sen kom jag till Sverige därför det var krig i mitt hemland. Jag är född i Libanon, men jag bodde där i bara 2 år. Sen, flyttade jag tillsammans med min familj till Irak och vi bodde där ungefär 9 år. Irak var ett riktig bra land med lugn som man kunde leva i, men under 2003 började kriget, så, jag och två bröder flyttade till Jordanien. Våra föräldrar kunde inte flytta med oss därför att min pappa jobbade och han kunde inte lämna sitt jobb.
I Jordanien bodde vi hos min moster. Det kändes jag inte så bra. Utan våra föräldrar var det jätte svårt(vi var unga och omogna). Där, kunde jag inte plugga.Sen började jag jobba när jag var 11 år gammal för att kunna leva och tjäna pengar och hjälpa mina bröder för de skulle inte känna att de saknade något.
Först, sålde jag mat och såna saker i en affär nästan 14 timmar varje dag. Sen, kom en kompis till mig och bad mig att jobba med honom att rita på guld.
Han valde mig för att han kunde inte ta vem som helst. I Jordanien är det mycket varmt. Det brukar var maxim 45 grader och minst 10 grader. Jag tycker det är skönt att ha det så varmt.
Sen började min pappa skicka pengar till oss, så, jag började att plugga också. Men, jag kunde inte studera så bra därför att mitt jobb var viktigast. Jag gick till skolan men inte varje dag. Det var roligt att arbeta men jag var ung och jag ville vara som alla ungar som gick ut, festade och hade kul men jag kunde inte göra det efter som jag jobbade hela dagarna.
Efter 5 år flyttade jag och mina 2 bröder till Syrien och mötte våra föräldrar. Jag blev mycket glad och den stunden som kommer jag ska aldrig glömma. Det var en hemsk stund också . Jag kunde träffa mina föräldrar efter 5 år. Jag kramade de och såg att de grät så mycket.
Sen, började vår resa tillsammans till Sverige.
När jag kom hit, var det jätte kallt och det kändes som om jag var ensam även om mina föräldrar var med mig. Det var så svårt också för mig att lämna alla mina vänner och allt bakom mig och flytta till ett land där jag inte kände någon. Men, jag tänkte mycket och bestämde att jag skulle bygga upp mitt liv igen.
Vi kom speciellt till Sverige därför att vi hörde hur man gör med de som kommer från andra länder.
Just nu trivs jag jätte bra här och det känns som om Sverige är mitt land. Sverige var det första land som gav mig person-nummer och accepterade mig i samhället. Jag älskar verkligen det här landet därför Sverige gjorde mycket för mig som mitt land inte kunde göra.
Jag älskar mest att äta ris med kyckling, grönsoker, kryddor, falafel, humus och shawrma och söta saker: baklawa och kinfa. Det är jätte goda
Nu drömmer jag om att bli polis och hjälpa till och göra allt för det här landet som gav mig chansen att leva ett bra och normalt liv tillsammans med min familj.
Mariana